Russian, 1881-1955  Related Paintings of Nikolay Fechin :. | Lady | Back Nude | Portrait of Man | Nude | Beckon dance |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Felix Vallotton
1865-1925was a Swiss painter and printmaker associated with Les Nabis. He was an important figure in the development of the modern woodcut. He was born into a conservative middle class family in Lausanne, and there he attended College Cantonal, graduating with a degree in classical studies in 1882. In that year he moved to Paris to study art under Jules Joseph Lefebvre and Gustave Boulanger at the Academie Julian. He spent many hours in the Louvre, where he greatly admired the works of Holbein, Derer and Ingres; these artists would remain exemplars for Vallotton throughout his life.[1] His earliest paintings, such as the Ingresque Portrait of Monsieur Ursenbach (1885), are firmly rooted in the academic tradition, and his self portrait of 1885 (seen at right) received an honorable mention at the Salon des artistes français in 1886. During the following decade Vallotton painted, wrote art criticism and made a number of prints. In 1891 he executed his first woodcut, a portrait of Paul Verlaine. The many woodcuts he produced during the 1890s were widely disseminated in periodicals and books in Europe as well as in the United States, and were recognized as radically innovative in printmaking. They established Vallotton as a leader in the revival of true woodcut as an artistic medium; in the western world, the relief print, in the form of commercial wood engraving, had long been mainly utilized unimaginatively as a medium for the reproduction of drawn or painted images and, latterly, photographs. Vallotton's starkly reductive woodcut style features large masses of undifferentiated black and areas of unmodulated white. While emphasizing outline and flat patterns, Vallotton generally made no use of the gradations and modeling traditionally produced by hatching. The influences of post-Impressionism, symbolism and the Japanese woodcut are apparent; a large exhibition of ukiyo-e prints had been presented at the École des Beaux-Arts in 1890, and Vallotton, like many artists of his era an enthusiast of Japonism, collected these prints. He depicted street crowds and demonstrations including several scenes of police attacking anarchists bathing women, portrait heads, and other subjects which he treated with a sardonic humor. His graphic art reached its highest development in Intimit's (Intimacies), a series of ten interiors published in 1898 by the Revue Blanche, which deal with tension between men and women. Vallotton's prints have been suggested as a significant influence on the graphic art of Edvard Munch, Aubrey Beardsley, and Ernst Ludwig Kirchner .By 1892 he was affiliated with Les Nabis, a group of young artists that included Pierre Bonnard, Ker-Xavier Roussel, Maurice Denis, and Edouard Vuillard, with whom Vallotton was to form a lifelong friendship. During the 1890s, when Vallotton was closely allied with the avant-garde, his paintings reflected the style of his woodcuts, with flat areas of color, hard edges, and simplification of detail.
Bonifacio Bembo
Italian Early Renaissance Painter, active 1444-1477